ginkgo är ett gammalt träd

Charles tyckte inte om att ha semester. Resa bort igen, ta ner skjortor från galgarna, stänga igen väskor, välja, räkna, plocka bort böcker, avverka kilometer efter kilometer, tvingas bo i hiskeligt fula hyrda hus eller återigen hamna i hotellkorridorer och få såna där frottéhanddukar som luktade industriell tvättinrättning, ligga och lata sig i solen några dagar, intala sig åh, äntligen…försöka tro på det, och sen ha långtråkigt.

Det som han gillade, det var flykten från vardagen, plötsliga impulser, veckor som bara försvann. Att sticka iväg för att träffa någon ute i landsorten och sen bara köra omkring plantlöst långt från motorvägen.

Cheval blanc-värdshusen där köksmästarens begåvning ursäktade den gräsliga inredningen. Huvudstäder över hela världen. Järnvägsstationerna, marknaderna, floderna, historien och arkitekturen där. Folktomma museer mellan två jobbmöten, byar utan vänorter, branter utan utsiktspunkter och kaféer utan uteserveringar. Se allt men aldrig vara turist. Aldrig mer ta på sig den beklagansvärda munderingen.

s 220, Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda

det gör ont i mig när jag tänker på japan, samtidigt som det ger mig sådan styrka. att tänka på de gamla japanska gubbarna och gummorna som gör sin morgongympa varje morgon, även om deras värld precis gick under.

mi amor eterno

tiden bara rinner iväg. det säger man ofta, men det är ju verkligen så. jag förstår inte hur dagarna kan försvinna sådär! jag har hunnit börja ett nytt jobb, ett jobb närmare hem, med flexibla arbetstider, fina arbetskamrater och en bra chef. tänk så mycket enklare livet blev! och så mycket mer energi jag har fått, min vardagsinspiration börjar återvända, jag sover bättre, och jag läser böcker igen.

hej livet!

och så drömmer jag om nästa resa. argentina/chile. tierra del fuego, usuhaia, isla de pascua. america del sur, mi amor eterno

bröllopskväde

kom alla ni som icke är tillfreds
i jagets rum med prydliga tapeter,
där konstlad blomprakt trivs men sången leds
till döds bland drömda, dräpta möjligheter!

lövhögarna på gamla gator breds
bland allt som minne och förmultning heter -
röj väg! ty snart en kärleksbädd bereds
åt brudgummen av land och hav och eter

vi röjer undan unkna råtthålsgropar,
och skammens mörka fält vi rena sopar
till kärleksläger åt vår brudgum, Våren
han nalkas! och en äkta livskraft strömmar
i fågelsång och blom som kvävts av åren -
då vaknar åter våra dräpta drömmar.

Aaron Kramer

jag älskar möllan. meckat för innovativa lösningarna, felstavade skyltar och konstig mat. jag trivs verkligen med att bo här. men jag måste säga att min kärlek blev lite naggad i kanten i lördags. att bli rånad, typ mitt på möllevångstorget, var inget jag direkt planerade, eller kunde göra något åt. och det gör visserligen inte att jag känner mig mindre trygg när jag går hem, men det gör också att jag förknippar möllan med något dåligt. framförallt tog det fram en misstänksamhet i mig som jag inte har haft innan. det beror delvis på att jag inte hann se hur han som tog min mobil såg ut, eftersom han var helt svarklädd med luva uppdragen, och därför tror att varje människa jag passerar skulle kunna vara Han. men jag ska skaka det av mig. jag har alltid varit någon som tror det bästa om människor, och jag ska försöka behålla den inställningen. säg till mig om jag är påväg bort därifrån!

regn, tungt mot rutan. kör hem ensam på svarta vägar, orolig för hoppande vägkanter, för regnet, för den totala vintern som kommer. mil efter mil, timme efter timme. så mycket tid, för pengar. för att kunna vara trygg. otrygghet för att kunna vara trygg, senare. hemma, i soffan. med min nötta jordglob, utan lågenergilampa i, fantiserande.

afrika. imorgon. sol, ljus, 32 grader. 7 dagar. heaven.

gambia, snart kommer vi

en av tidernas finaste kärleksförklaringar

Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag

Vad vore jag
utan dina andetag

kent utan dina andetag

palestina vs israel

en extremt svår konflikt, extremt svår att ta ställning till. så mycket information och åsikter som öses över en, propaganda från båda sidor. men jag har en grundinställning som jag haft sedan jag först lärde mig konfliktens historia, och jag tror jag står kvar där. så klart att det finns enormt mycket lidande på båda sidor, och min förståelse finns på båda sidor. det finns en låt som följt mig sedan första året i gymnasiet, och när jag hörde den häromdagen så visste jag att jag fortfarande håller med. den är rå, och jag står inte för allt fullt ut, men den är bra. och tänkvärd. (tyvärr för er som inte kan spanska kanske budskapet inte går fram, men kanske kan ett översättarverktyg på nätet hjälpa.)

Seis miliones de judios aniquilados de la forma mas cruel.
Un genocido imperialista por ejercitos fascistas, de la historia hay que aprender.
Las victimas se han convertido en los verdugos se vuelven del reves,
clonizando territorios Palestinos, de nuevo atentando a la sensatez.

Muertos, muertos! ¿En nombre de quién?
Muertos, muertos! De Israel
Muertos, muertos! ¿En nombre de quién?
Muertos, muertos! De Yavé

Que harias tu si te echaran de tu casa sin derecho a rechistar
Pisoteando tu cultura, sumergido en la locura por perder la dignidad.
Palestina esta sufriendo en el exilio la opulencia de Israel
por un govierno prepotente, preparado para la guerra, por tu ya sabes quien.

Muertos, muertos! ¿En nombre de quién?
Muertos, muertos! De Israel
Muertos, muertos! ¿En nombre de quién?
Muertos, muertos! De Yavé

Piedras contra balas una nueva intifada en Cisjordania, en Gaza o en Jerusalem.

Ohh, quién podria imaginar oh…
que David fuese Goliath

No confundas mi postura, soy ateo y no creo en ningun dios,
no diferencio a las personas por su raza, su cultura o su mierda de religion!
Solo condeno el sufrimiento, la injustia y el abuso de poder
Palestina es sometida a la mas terca de las guerras, la opulencia de Israel.

Liberación.

talgoxen

var ute en sväng på debaser igår med sofie. det var moshi moshi label night och still flyin’ spelade supportade av vit päls. det var tämligen spexigt och överraskande dansant, de fick mig på bra humör. som mest var de 22 pers på scenen. jag ska nog allt ta och kolla deras musik lite närmare….

vaknade vid 10, kunde inte sova mer. erik sover, 1 ½ tim senare, fortfarande. jag kände att ute kallade på mig. så jag tog musik i öronen och begav mig ut på rätt öde gator. en dimma ligger över staden, det är kyligt men ändå inte kallt. gick till kyrkogården och strosade, som jag brukar när jag går. tänk den tid då man kunde bli begravd under epitetet “förskoleläraränka”, inte ens 50 år sedan. tiden rusar på fortfare nu.

det hände något märkligt där på kyrkogården. jag var i den gamla delen, med de största gravarna där alla konsuler ligger. jag vet inte vad en konsul är, men det måste varit något väldigt viktigt eftersom de fick så stora fina gravar. (nu vet jag vad det är, jag wikipediade det. konsul = chef för konsulat - diplomatisk beskickning). och medans jag gick där, tittade på det koola viburnum-trädet som blommar på håkanssons familjegrav så kom det en liten fågel, en talgoxe. den kretsade runt mitt huvud, flög runt runt. det kände som att den ville sätta sig på min axel, men inte vågade. surrade med vingarna runt mina öron och kvittrade. så jag satte mig ner vid en grav, och iakttog fåglarna. och den trippade närmare, satt så nära att jag kunde tagit den i min hand. så flög den upp, runt. och så ner igen. satt nära nära och tittade på mig med söta bruna nyfikna ögon. som att den ville prata, eller bara vara. det var en av de bästa upplevelserna på länge. och då slog det mig, att en av de få gånger då jag bara lyckas vara i nuet, inte tänka på något annat och bara vara, det är när jag är med djur eller på något sätt har med djur att göra. de är så rogivande, så i nuet. så inte stressig eller massa måsten som människor ofta är. de planerar inte, de bara är. flyger runt, lufsar, sitter.

ibland vill jag nog hellre vara ett djur

titta, såhär såg han ut, min vän. mr parus major

(bild från naturspesialisten.no)