ginkgo är ett gammalt träd

jag har varit dålig på att uppdatera här, jag vet. men så ofta undrar jag om någon ens läser. visserligen ville jag ha detta mer som någon sorts lite mer anonym dagbok (mer anonym än min tidigare blogg), men samtidigt vill jag såklart att folk läser. kanske känner jag att jag har mindre att dela med mig av, sen jag började jobba, även om jag vet att det inte är sant. men orken att sitta vid datorn, eller kanske snarare lusten, finns inte. jag går upp vid 5 på morgonen, hemma vid 17. och den tiden som sen kallas ledig, den vill man inte sitta vid dator och tv på, då vill man umgås med sin käraste, laga god mat, hänga i folkets park och titta på jättesköldpaddorna: vad som helst som inte är att sitta här. men jag saknar skrivandet, det är så lätt att tappa när man har ett så fysiskt och oskrivande jobb som att jobba i växthus. men så häromkvällen när jag kom hem, erik var inte hemma och jag var trött i huvudet och tvivlande på min existens och vad jag gör, ungefär. jag gick och satte mig på kyrkogården, under en stor gammal ek och tittade på alla gravar, på fåglar som byggde bo, på ekens otroliga gröna färg emot den blå himlen. hörde stadens brus, hörde människor, men på avstånd. det är så nära natur jag kan komma här i malmö, eller rättare sagt; den naturen som finns närmast. och då, då kom skrivlusten igen. och jag skrev en novell, bara sådär. det krävs så lite för att lusten ska komma, det är bara det att man aldrig tar sig den. lusten. tiden. tid att få inspiration.

så nu ska jag bli bättre. bättre på att ta mig tid att skriva, på att blogga, på att bara sitta under en ek och glo.