ginkgo är ett gammalt träd

Charles tyckte inte om att ha semester. Resa bort igen, ta ner skjortor från galgarna, stänga igen väskor, välja, räkna, plocka bort böcker, avverka kilometer efter kilometer, tvingas bo i hiskeligt fula hyrda hus eller återigen hamna i hotellkorridorer och få såna där frottéhanddukar som luktade industriell tvättinrättning, ligga och lata sig i solen några dagar, intala sig åh, äntligen…försöka tro på det, och sen ha långtråkigt.

Det som han gillade, det var flykten från vardagen, plötsliga impulser, veckor som bara försvann. Att sticka iväg för att träffa någon ute i landsorten och sen bara köra omkring plantlöst långt från motorvägen.

Cheval blanc-värdshusen där köksmästarens begåvning ursäktade den gräsliga inredningen. Huvudstäder över hela världen. Järnvägsstationerna, marknaderna, floderna, historien och arkitekturen där. Folktomma museer mellan två jobbmöten, byar utan vänorter, branter utan utsiktspunkter och kaféer utan uteserveringar. Se allt men aldrig vara turist. Aldrig mer ta på sig den beklagansvärda munderingen.

s 220, Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda